Ændalykt

En giftblomma sprungen från ur-ormens cirkelOölad djupt nere i tystnadens salarEtt fall mången gång större än livets mirakelEn längtan om död som i tystnaden talarLångt under bergets rötter och den avlidnes gravBortom livet självt, ändock kommen däravDär smides de törnar som tär på vårt bröstI stjärnfria nätter, när sommar blir till höst...Genom vävnad och märg som en uråldrig klådaLikt likmaskens hunger och dess spöklika sångLikt nekrofilens saliv på kadavrets könEn ohelig kärek till föruttnelsens intrångHelios! Horlykta! Förbannad må den vara!Ty vad gott gör dess ljus när var dag är för lång?Och himmelens järtecken skänker blott tröstTy de varslar om ändalykt, evig bortgång...Ty snarans prakt den går ej att förnekaJämrande nu upp från stugtakets bjälkarLemmar ge vika! Eder tid äro förbiLikt vissnande blad på gravblommans stjälkarBak gärdsgårdens knotor i skogsbrynets randEn fasans gestalt , ödets timglas han bärÖppna din grind och låt elden dö utTy det är döden, min vän, och hans timme äro här...