Rosen på Tistelön

Han drev iland, på enslig ö Han var en havets son och hon en fager mö Hon var så ljuv och han så grann I hennes sinne, röda lågor tände han Men hågen stod, till stormigt hav Och tvenne snäckor han till avsked henne gav Om åren trenne, jag är tillbaka Han sa till henne, bli då min maka Och röd var rosen, på Tistelön Men hennes trogna väntan fick ej någon lön Och tiden svann, på enslig ö Då kom en barndomsvän hon blev hans fästemö Hon var så ljuv och han så grann I hennes hjärta röda lågor tände han Hon lovde tro, i lust och nöd Då kom den förste åter, som hon trott var död Dom såg på henne, hon såg på ringen Men av de tvenne, fick flickan ingen Och vit var rosen, på Tistelön Och sorgelig var sagan om den fagra mön Na na na na na... Och vit var rosen...