Lånta fjädrar

För många år sen gick jag i min födelsestad På nåt som närmast kan beskrivas som promenad. Jag träffade en kompis som sa: "Det var som fan!" Jag var så inspirerad av en beatnick-roman Så jag föreslog en tur till parken och en box rosé, Men solen gick i moln så det blev inget med det. Han bjöd mig hem till sig på Jaegermeister och rom Och flera kompisar kom dit och solen återkom. Snart satt vi på hans uteplats, en jävla massa pers Och Jaegermeistern flödade, men det fanns ingen bärs. Och solen sjönk och plötsligt så tog Jaegermeistern slut Men någon rädda kvällen med en box med rödtjut. Sen börja några fyllon styra upp nån slags jam Gitarrer skickas runt och instrument plockas fram Och själv sjöng jag just denna sång när det blev min tur Så sa en tjurig jävel som var fyllsjuk och sur: "Tror du att du är Dylan eller Ola Magnell? Som du låter och då menar jag allt annat än väl!" "Det där är svårt att svara på sådär på rak arm" Sa jag, och sjöng en visa om hans frus runda barm. Då svartna han i synen, men snart kom han till sans Och insåg att Cornelis nog låg närmre till hands. "Hellre lånta fjädrar", sa jag, "än inga alls!" Sen tog jag en slurk vin och sjöng Ålefeskarns vals.