Vaggvisa för vakna

Här ligger jag och sjunger en vaggvisa för mig själv Och många säger att Vad skönt när det blir natt Och sömnen är en gåva Men jag jag kan inte sova Vad ska man göra då Vad ska jag tänka på Jag tror jag måste blunda För allting måste jag blunda Hur var det nu igen Jag sjöng för längesen Jo kära min docka Blunda och sov Det blåser så kallt i världen Blunda och sov Det blåser så kallt Blunda och sov Vi ror till fiskeskär Små fiskar finns det där Och sen så ror vi barnet Och katten hänger i garnet Och världen är så stor Och söndagskjol åt mor Och rida rida ranka Och hästen som heter Blanka Nu sover videung u sover björk och ljung Nu sover Gud som haver barnen kär Nu sover trygga räkan Långt, långt bort härifrån ligger ett berg Som är en mil högt En mil långt, och en mil brett Vart hundrade år bara en gång vart hundrade år kommer en liten fågel flygande och vässar sin näbb mot berget Och när hela berget är bortnött Då är evighetens första sekund förbi Så drömmer vi oss bort Så glömmer vi oss bort Så tumlar våra sinnen Så mjukt bland barndomens minnen Snart blir du väckt min vän Men aldrig barn igen Så kära kära blunda och sov Det blåser så kallt uti världen