När Solen Slocknar

Vid urbergets käftar mynnar en floddär heden möter den första ekFörtrollande stämma kallar sitt rovmed toner spunna av lögn och svekI sorgens timma svartnar sinnetEnsam får jag skulden bäraSpiller blod i hennes äraDär heden möter den första ekNär solen slocknar är sorgens tid allt som försvinnerDjupt i min själ finns blott en låga som brinnerNu drivs jag tillslut att finna kraft i mitt inreMen sakta och säkert blir tankarna bara till ursinneNär minnen på bottnen ruttnaroch benen i mig knäcksNär tårarna tar slutoch vreden i mig väcksMed mörker som mantel ger jag mig avGer mig av dit där land blir till havMitt sinne mörknat av skam och sorgHär väntar jag vid urbergets horg