Om aftonen

Det var om aftonen som sommaren flög rakt i famnen min Och jag log som i min späda barndomstid Och röda röda blomster i mitt hjärta gingo in Med en doft som var som evighetens frid Det var om aftonen jag älskade som jag ej älskat förr Och all världen var min sköna mörka brud Och mitt hjärta stod på gavel som en salighetens dörr Med en ingång till förbarmandet och Gud Och jag hörde gamla sånger komma åter hemifrån Och av det ljus jag drack blev själen stor och ny Alla gamla gamla träd alla glänsande strån De sjöngo in mig i min barndoms gröna by Det var om aftonen när vinden mot det blåa havet drog Som denna glädje lik en ängel grep mig fatt Och jag förstod att vår Herre var dag sin tjänare slog För att spara all hans glädje till i natt Och jag dansade bland träden och jag sjöng för ljung och sten Och min visa var så hög som aldrig mer Och den slocknade som glansen av himlens sista sken Det var om aftonen då solen hon gick ner