Sagan och Sanningen

Det var en vårdag fågelsång Då solen värmde efter kylan lång Då bäckar porlade i grönan skog Och utav vintern hade alla nog Folk samlades på stadens torg Ja där var gummorna med varsin korg Och alla gubbarna som debattera Och barnen sen de var ju flera En man dök upp från stranden där Som en Adonis var han ungefär Hans hår var glänsande och blicken klar Och alla undrade vem mannen var När han kom fram blev det panik Båd män och kvinnor gav till höga skrik Fort gömma undan barnen städa bort Så blev den torgdan oväntat kort De var så skärrade av mannens dräkt Och sa det var förfärligt fräckt Att komma dit helt utan kläder Vad var väl detta nu för seder Den nakne mannen ensam kvar Satt han och visste inte vad det var Som just med honom var så fel Han menade ju bara väl Han gick till skogs var gömd en tid I staden var det åter lugn och frid En vacker dag var folk igång På torget ljöd båd prat och sång Från sjön det kom en kvinna då I kappa regnbågsgrann och pass nu på Hon hade sagor i sin kappas väv Förtjusta nu de alla blev I hennes famn satt barnen tyst När folket lyssnade utan ett knyst Kom igen så tiggde man Hon lovade förr´n hon försvann Hon gick till skogs precis som han Ni minns förståss vår nakna man De möttes där då dessa två Han undrade hur gick det så De lyssnade inte sade han Men vem är du som tala kan Så alla lyssnar utan gnäll Berätta det så är du snäll Jag heter Saga kvinnan sa Berättar sägner varje da Jag heter Sanning svarar han Jag är en ensam naken man Se här sa hon du får en flik Av kappan min den gör dig rik På anekdoter och på drömmar blå Sånt människor vill höra på Den nakna sanningen vill ingen höra Men sagans form kan skillnad göra Klä dig i fabelkappan bara Så samlar du en lyssnarskara Hon skrattade och sprang iväg Med långa lätta rådjurssteg Där stod han kvar med färgrik slöja Med fantasierna från Sagas tröja